Blogg

De­mo­li­tion Man: scien­ce fic­tion el­ler san­ning?

Landet leds av en president som varit tv-stjärna, människorna kör elbilar och använder röststyrda handdatorer, de identifieras med hjälp av ögats iris, på screenen vimlar det av platta skärmar, lokaliseringsanordningar och hamburgare av råttkött.

Jag gillar science fiction-filmer, eftersom de för tankarna till en annan tid och plats där allt i princip är möjligt. Jag kommer att tänka på de här sakerna när jag minns en film som gjorde intryck på mig som ung. Händelserna i filmen, som producerades år 1993, utspelar sig år 2032. Som 11 år gammal var det mycket enkelt att föreställa sig att mycket skulle kunna vara möjligt i en avlägsen framtid. Även om jag ansåg att en person som den i filmen knappast skulle kunna bli president så tyckte jag nog att det var ännu mera långsökt att det någonsin skulle kunna finnas elbilar som inte ens behövde en chaufför. Nåja, livet är ibland konstigare än vad en film kan visa.

Nu, endast 24 år senare, blir många saker som förutspått i science fiction-filmer verklighet, saker som man på den tiden med stora ögon förundrades över i en film. Allting sker bara i en snabbare takt. Man skulle alltså kunna tro att jag skulle vara nöjd med utvecklingens gång. Tidvis märker jag ändå att jag är rastlös eller kanske till och med fartblind när jag lägger märke till att de visioner jag har ännu finns i en något avlägsen framtid. Det verkliga livets realiteter tar mig tillbaka ner på jorden. Varför realiseras de upprepade genombrotten inom batteriteknik inte i verkligheten, varför är en elbil så dyr, varför kan jag inte utnyttja bilens batterikapacitet till något annat än att köra, varför finns det inte tillräckligt många laddningspunkter, varför finns det inte en standard för laddningsuttag och varför känns det plötsligt som att utvecklingen går så långsamt?

Om jag skulle kunna skriva in mig i en science fiction-film, skulle vi leva år 2030 och jag skulle köra en av de 250 000 elbilarna i Finland. Bilarnas räckvidd skulle sommar som vinter vara realistiska 400 kilometer som skulle stödas av ett heltäckande och pålitligt nätverk av snabbladningspunkter upprätthållna av självständiga handelsmän. Med en mobilapplikation skulle jag styra bilens laddningstider enligt de billigaste timpriserna på elmarknaden. På taket till mitt hem skulle förstås finnas solpaneler för att komplettera laddningen från elnätet. Oberoende av bilens anslutningsplats skulle jag till exempel mot ett billigare laddningspris överlåta en viss andel av min batterikapacitet till att utnyttjas i ett avancerat intelligent nätverk för att den utsläppsfria energiproduktionen och elnätet sinsemellan skulle vara i balans. I detta syfte skulle jag bland många olika serviceleverantörer ha valt den som passar mig bäst. För att minska elnätets förbrukningsbelastning och för att få ekonomisk nytta skulle batterikapaciteten även med hjälp av avancerad fastighetsautomation kunna utnyttjas i hemmet.

Vid min ålder skulle jag även vilja att det i filmen finns en viss realism och därför skulle förstås Finland vara den trovärdigaste miljön för att förverkliga den bild av framtiden som jag har ritat upp. Vi har alla förutsättningar att skapa helt nya metoder för att utnyttja elbilarna som energireserver. Vi är en del av den mest avancerade elmarknaden i världen, vi har världens modernaste elnät och världsledande program- och utrustningskunnande som stöder intelligenta elnät. Filmgenren skulle naturligtvis vara en skandinavisk kriminalserie.

Mitt scenario skulle knappast ens passa som science fiction eftersom huvudparten av den teknologi som krävs redan finns i stor utsträckning. Dessutom ser det oundvikligen ut som att konsumenterna på allvar, kort efter näringslivet, kommer att behöva utgöra en del av lösningen då man letar efter svar på de utmaningar som energirevolutionen medför.

Läs Nästa

Hur kan du spara din energi?

Ta kontakt med en av våra energiexperter

Läs mer om våra stödtjänster:

Video Blog